Wehrmacht Maultiers WWII 1/35

Wehrmacht-kommandot i sina planer för att genomföra ett blixtkrig förstod väl fordonens roll. Tillförlitlig tillhandahållande av rörlighet för stridsenheter, leverans av militär last, ammunition, transport av personal, vapen och andra uppgifter tilldelades lastbilar. Men med början av hösten 1941, i terrängförhållandena på östfronten, började tusentals Wehrmacht-bilar att fastna i våt jord och snö. Man beslutade att sätta på en del av lastbilarna istället för bakaxelbandvagnen. Detta gjordes som en del av "Maultier"-programmet (Mule) - skapandet av en halvspårig godstransport över landet för Wehrmachts behov. 1942 började den tyska industrin tillverka halvspåriga bilar baserade på tretons lastbilar, bland vilka var KHD S3000/SS M från Klöckner-Humboldt-Deutz (på KHD S3000-chassit) och Ford V3000S/SS M (på Ford V30 chassi).

Den KHD-producerade Maultier fick det militära indexet Sd.Kfz.3c, och Ford-versionen fick Sd.Kfz.3b., och Ford – Sd.Kfz.3b. Maskiner var universella och hade utmärkt längdåkningsförmåga, de transporterade personal och gods terräng, bogserade vapen, med automatiska kanoner installerade i karossen användes som luftvärns självgående vapen, och varianter med en sluten kaross kunde användas som arméambulanser. Från och med 1943 började förenklade hytter ("Einheitsfahrerhaus") att installeras på Wehrmacht-lastbilar, detta gjordes för att förenkla produktionen.

I sin tur var några Maultiers utrustade med sådana hytter.